Tillit

IMG_2876

Att acceptera alla sin känslor, även de jobbiga som sorg, ledsamhet, besvikelse, ilska, frustation, är så svårt. I vart fall för mig. Jag vill ta bort. Försöka förändra. Lösa problemet. Ibland är det en bra egenskap men allt som oftast innebär det också att jag inte fullt ut accepterar dessa känslor hos mig eller någon annan. Jag trycker undan dem. Blir irriterad för de tankar och känslor som jag har.  Att våga stanna i det som är jobbigt utan att ständigt försöka förändra, ta bort. Utan bara acceptera. Det är som det är. Det är som det ska. Att ha mod och tillit till att med tiden kommer även det jobbiga passera. Precis som det roliga. Att allting passerar. Att ha tillit till att solen skiner där bakom regnmolnen. Att efter dagen kommer efter natten. Att utan mörker skulle vi inte veta av ljuset. Utan de jobbiga skulle vi inte veta när det var lätt. Att ha tillit. Att våga släppa taget. Någon klok person sa till mig att att våra känslor egentligen bara varar några sekunder och att våra tankar sedan förstärker känslan. Att ju mer vi tänker, ältar, försöker fixa till desto mer triggar vi känslan/förstärker den känsla som uppstod en sekund och som skulle ha ebbat ut om inte tankarna malde på i huvudet. Att vi på det sättet skapar mer sorg/ledsamhet/ilska än vad som egentligen är sant.  Det är således bättre att bara konstatera att känslan är där. Acceptera den. Ge känslan plats, rymd. Det är okej att du är här. Att du finns här. Att ha tillit. Att ha en tro och känna hopp. En tro på livet. En tro på din egen förmåga.  En tro på att solen kommer skina i morgon. Precis som Du. Precis som jag.

kram Hanna

Tacksamhet


Idag känner jag bara en sådan tacksamhet för att jag för en himla massa år sedan valde att utbilda mig till instruktör och ledare. Det ger mig så mycket tillbaka. Så mycket kärlek. Värme. Energi. Nya spännande möten. Nya möjligheter till utveckling. Förändring. Alla dessa underbara och härliga människor som jag har turen att få träffa och lära känna under mina klasser och i andra sammanhang. Att få dela glädje, mål, svett, tårar, frustation, lycka, skratt. Det är i mötet med andra människor som vi utvecklas. När vi vågar vara oss själva. Öppna upp. Dela med oss till varandra. Alla ni underbara människor som jag möter dagligen – ni ger mig en sådan inre glädje. Jag känner en sådan oerhörd tacksamhet och ödmjukhet. Tack.

 

”Idag låt mig hedra varje människoliv jag möter. Hjälp mig att se de glittriga ögonen bakom sorgen, känna styrkan på andra sidan uppoffringen, uppskatta modet bakom glädjen. Gör så att jag varje dag kommer ihåg att tacka för mitt liv, det vidunderliga. Inte ur en påklistrad tacksamhet utan ur djupet av benmärg och rötter. För att jag är människa, för att jag andas, för att det var såhär just mitt liv blev.” – ur Strimmor av ljus av Sofia Sivertsdotter

 

Att be en bön


Jag får ofta frågor efter mina klasser vad det är för texter jag läser upp. Ibland är det bara mina egna ord och tankar. Men ofta läser jag också ur denna helt magiska bok ”Strimmor av ljus” av Sofia Sivertsdotter. Dessa texter berör mig så oerhört. Så enkelt skrivet men så exakt. Det går rakt in mitt hjärta och påminner mig om livets mening. Förutom de kloka orden som är lätt att förstå och ta till sig gillar jag att många av texterna formulerats som en bön. Oavsett vad man tror på, eller inte tror på, så är det ibland skönt att få ”be om” hjälp. Jag behöver inte klara allting helt själv. Jag får lov att be om hjälp. Och det ger mig en sådan tröst när livet känns svårt och jobbigt.

Så jag kan varmt rekommendera Sofia Sivertsdotter böcker och även hennes hemsida med otroligt många vackra texter som berör.

Glädje

 

I söndags tog jag fram min kära racer och gjorde en premiärtur på 2 timmar. Jag kände mig  som ett barn. Den där glädjen när cykeln äntligen kommer fram på våren. Snön hinner inte försvinna. Känslan av att få cykla, känna vinden i ansiktet. Känna farten. Friheten. Lättheten. En enorm glädje.

Tyvärr så innebär också cyklingen att jag bli så stel i mina höfter. Höften är länken mellan fötter och huvud och som för över kraft och energi ut till resten av kroppen. När höfterna är stela så tappar vi kraften både uppåt och nedåt och det kan i sin tur orsaka problem med både rygg och knän.

Även mentala och känslomässiga spänningar fastnar i våra höfter.  Så när vi börjar röra om i höfterna och släpper på blockeringarna, släpper ut alla känslorna såsom rädsla, sorg och skuld, ger det ofta en känsla av lätthet och glädje.

Så under april tänkte jag dels för mig själv men också under mina klasser lägga fokus på att få mjukare och rörligare höfter så att jag och ni kan cykla, springa, dansa etc med lätthet och glädje. Happy Hips. Happy heart.

Ha en skön dag!

Kramar Hanna ❤🙏🏻 
 

 

 

Happy Hips, Happy Heart

Den 29/4 och 13/5 kl 09.00-11.00 kommer jag hålla en 2 timmars yinyoga och meditation på Östanskär jakt och konferens som ligger helt otroligt vacker med utsikt över Indalsälven.  Jag cyklar ofta förbi där och tänker varje gång hur magiskt det borde vara att ha yoga i någon av deras konferenssalar med utsikt över älven. Och nu ska det bli verklighet.

Jag kommer  köra en yinyogaklass där fokus kommer ligger på att öppna upp dina höfter och att släppa på dina fysiska och mentala spänningar. Att få släppa taget om det du inte behöver bära med dig.

Yinyoga är en lugn och medtiativ form av yoga som passar alla. Du behöver inte ha någon förkunskap av vare sig yoga eller yinyoga.

Har du frågor är det bara att höra av dig. Ytterligare information finns på mitt evenemang på Facebook.

kram Hanna

Tapas – Inre glöd


Inspirerad av underbara Moa Westman så fick min intentionen i mars bli Tapas (hetta), min inre drivkraft, min inre glöd som får mig att fortsätta även när det är jobbigt. När det tar emot.

Ordet Tapas betyder bl.a. självdisciplin, ihärdighet, brinnande entusiasm. Tapas är drivkraften, elden inom dig, din inre glöd, som får dig att gå och träna fast att det tar emot. Som får dig att avstå bullen till fikat fast att suget är stort. Som får dig att ligga kvar i en obekväm position i yogan fast att huvudet säger åt dig att komma ur positionen. Som får dig att cykla sista intervallen fast att kroppen är trött.
När vi ska göra en förändring eller göra något nytt som känns obekvämt, när vi går utanför vår bekvämlighetszon uppkommer ofta ett inre motstånd – tankar som säger att sluta, att det är jobbigt, att det är farligt, etc. Vågar vi bara vara kvar i det som är jobbigt, fortsätta framåt förbi motståndet/hindret så kommer vi skapa en förändring. Att ha självdisciplinen och att våga gå utanför din bekvämlighetszon kommer att utveckla dig.

Det ligger i sakens natur att det uppkommer ett motstånd vid förändring. För om det skulle vara lätt att göra den där förändringen som du vill åstadkomma så skulle du redan ha gjort det. Eller hur? Så att göra en förändring innebär alltid ett visst motstånd. Har du bara disciplinen att fortsätta i din riktning, mot ditt uppsatta mål så kommer det skapas energi, en inre glöd, en drivkraft att vilja framåt, att vilja förändras och utvecklas. Och känslan när du klarat av att göra något svårt är ju helt underbar. Eller hur?

“A little bit unconfortable now. Very comfortable later”.

Trevlig helg!

Kram Hanna

 

 

5 Böner

img_5217I dag var jag på dop och prästen pratade då om att det fanns 5 böner som kunde vara bra att ha med sig i livet. Oavsett om du tror på gud eller något annat tycker jag det var fem bra saker att regelbundet återkomma till och reflektera över. Handens fem fingrar hjälper dig att komma ihåg dem. Här kommer min fria tolkning av prästens ord.

  1. Tummen – Tummen börjar på T som i Tacksamhet. Att tacka Gud för det som du är tacksam för i ditt liv. Eller bara att ta en stund varje dag att bara fundera på vad du är tacksam för i ditt liv.
  2. Pekfingret – aj baja fingret. Att be Gud om förlåtelse. Vi gör alla saker som kan skada andra eller oss själva och då gäller att ha modet att kunna be om förlåtelse.
  3. Långfingret. Det längsta fingret som påminner oss om att se bortanför oss själva och det som är alldeles framför näsan.  Att se andra människor och världen som den är. Att acceptera allas olikheter även om vi inte alltid förstår. Att be om Guds kärlek för andra.
  4. Ringfingret. Ringen som får symbolisera familjen. Att be Gud att ta hand om din familj. Att ge kärlek och värme till nära och kära.
  5. Lillfingret. Som ligger ytterst när du knyter dina händer och som får symbolisera din kontakt med gud och eller det du tror du  på. Att be Gud om hens kärlek. Oavsett om det är gud, atman, universum, livet eller något annat större än dig själv som du tror på.  Att få kontakt med ditt inre. Din kärna.

Tänkte avsluta med en av mina favorit psalmer som ofta just sjungs på dop. Det påminde mig idag om hur viktigt det är att kunna älska sig själv för att sedan kunna ge villkorslös kärlek till andra. Att i ditt hjärta älska dig själv.  Att inse att du är unik. Att du är värdefull precis som du är!

Blir alltid rörd när jag sjunger  denna psalm (791)

”Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du”

Kramar Hanna

Surrender

img_0407

Förra helgen var jag på Yoga Games i Stockholm och boostade mig själv med underbara människor runt mig, på och utanför mattan. Utsikten från yogasalarna var magiskt. Stockholm brann.

Jag tar med mig många tankar och funderingar till mitt eget yoga praktiserande men också till livet i stort. Mest berörd vart jag av Jody Shield. En underbar människa med en varm röst och massa kloka ord som trollband mig. En meditation som gick rakt in i hjärtat. Som berörde min själ. Mitt inre jag. Att ge sig hän på djupet. Att våga släppa taget. Att acceptera livet som det är –  att ”just surrender”. Det som jag har absolut svårast med. Jag vill fixa. Lösa problemen. Ta bort det jobbiga. Ständigt åtgärda allt. Trycka undan de jobbiga känslorna. Men med åren och efter min sjukskrivning har jag lärt mig att bästa sättet är att lita på tiden. Låta allt vara som det är. Saker och ting behöver inte  alltid lösas. Ibland är det bättre att bara vara i det som är och våga känna alla känslor. Att våga överlämna sig själv helt. Surrender. Det handlar inte alls om att ge upp. Att strunta i saker. Utan att acceptera det som sker. Att acceptera stunden, livet just nu. Något som jag behöver öva på. Och med två små barn får jag öva ofta. Det blir aldrig som jag tänkt. Att då bara ”surrender” är sådan skön känsla. Så de orden bär jag med mig i mitt hjärta. Att ta fram när det är jobbigt. När mina tankar/egot vill ta bort de jobbiga så lyssnar jag till mitt hjärta  – surrender.

Kram Hanna

Yinyoga Heart 


Det har redan gått en månad. Februari är här och det börjar redan bli ljusare ute. Den här tiden tycker jag det mesta börjar kännas lättare. Dagarna blir längre och det är inte kolsvart när jag åker hem från jobbet. Fåglarna börjar kvittra. Solen börjar värma en aningen. Livet börjar spira efter att ha varit i dvala. Energin börjar pirra i kroppen.

Februari månad tänkte jag att vi skulle ägna lite åt vårt hjärta som fortsätter att pumpa vad du än gör, tänker och mår. En pålitlig vän som alltid jobbar. Aldrig vilar. Som ständigt pumpar ut energi till varje cell i din kropp. Som ger kärlek till dig. Till andra. Medkänsla och empati. Harmoni och sinnesro. Att kunna älska andra och ge villkorslös kärlek, att kunna ge utan krav, utan förväntningar. 

Hjärtat söker ro, balans och frihet. Med hjärtat lyssnar vi in, känner efter vad vi önskar av livet och de vi möter. Var våra gränser går och hur vi vill leva vårt liv. Vilken passion vi har i livet.

Ju mer du älskar dig själv desto mer tillfredställande, härligt, överflödande, glädjefyllt, rikt och varmt blir ditt liv.

Vilka tankar har du om dig själv? Tänker du snälla tankar? Älskar du dig själv? Fullt ut? 

Livshjulet

img_6259

Intentionen för mina yogaklasser under januari månad har varit  Sukha vilket betyder välbehag, lätthet och bekvämlighet.  Ease på engelska. När livet snurrar på utan gnissel eller knarr, när det går lätt så får vi sukha i livet. När hjulet istället knarrar eller gnisslar så får vi istället Dukha, lidande. Mycket av lidandet skapar vi tyvärr själva inom oss. Det finns naturligtvis lidande eller smärta som vi inte själv skapat men oftast så skapar vi onödigt lidande. Det sker när vi försöker, medvetet eller omedvetet, anpassa verkligheten till den bild av verkligheten vi har i vårt huvud. Lidandet uppstår när vi i nuet har svårt att acceptera vår verklighet som den är. Antingen är vi i framtiden, vi önskar i stunden att verkligheten var på något annat sätt – bara jag hade en annan chef, bara barnen blir större så får jag sova mer, bara jag går den där utbildningen, bara jag köper den där saken osv. Eller så är vi kvar i det förflutna – tänk så bra det var innan den där olyckan, tänk om jag istället hade tagit den vägen istället osv. Just i stunden är dessa tankar inte till någon nytta. Det som varit kan vi inte göra något åt. Vi kan inte backa tiden och göra om. Vi kan heller inte göra något åt framtiden just i stunden. Det är precis om det är. Att då önska något annat hjälper inte utan det skapar eller förstärker bara det lidande/smärta som finns i botten.

Att acceptera verkligheten innebär dock inte att det inte går att förändra saker, att du för alltid måste acceptera det som är dåligt. Det innebär bara att du acceptera att just nu är verkligheten så här.  Ta t ex det vanliga och enkla scenariot att du är på väg till ett viktigt möte och ditt tåg blir försenat. Du blir arg och irriterad. Du blir stressad och känner hur ilskan väller upp. Varför tog jag inte det tidigare tåget? Varför åkte jag inte dagen innan? Varför händer detta alltid mig? Jag måste vara på detta möte nu. Kan inte tåget skynda på?

Alla dessa tankar om vad du borde ha gjort bakåt i tiden eller tankar om var du vill vara framåt i tiden (på mötet) hjälper ingenting. Tåget kommer inte blir mer i tid för det. Det enda som händer är att du skapar mer irritation i kroppen än nödvändigt. Mer lidande. I den stunden är det bättre att acceptera verkligheten. Det är som det är. Det kan dock i finnas saker du kan göra för att underlätta situationen. Exempelvis ringa fråga om mötet kan skjutas fram eller om du kan närvara per telefon. Men det ändrar fortfarande inte verkligheten i sig – att tåget är sent. För framtida möten kan du naturligtvis försöka undvika att hamna i samma situation genom att ta tidigare tåg för att vara säker på att hinna fram i tid nästa gång. Men det hjälper inte just nu. Utan just nu är det bara att acceptera din verklighet – tåget är sent.

Och så är det med egentligen med väldigt mycket i livet. När det uppstår situationer vi inte tycker om, när det är jobbigt vill vi gärna göra om verkligheten och vara någon annanstans, att det ska gå över, att det ska vara på något annat sätt.  Jag brukar tänka att det är som i orientering. Ska jag hitta kontrollen och rätt väg måste jag anpassa kartan till skogen och inte tvärt om. Det händer ju tyvärr rätt ofta för mig när jag orienterar att jag just gör så, dvs försöker anpassa skogen till kartan – jag tycker att jag borde vara på en viss plats på kartan. Kontrollen ska ju vara vid den där stenen. Det måste vara fel på kartan eller att någon måste ha varit där och tagit bort kontrollen. Jag försöker anpassa verkligheten/skogen till kartan.  Men det är inte fel på kartan. Det är inte någon som tagit kontrollen. Jag är helt enkelt inte på den platsen som jag tror att jag är på. Jag är inte på den plats jag vill vara utan någon helt annanstans.  Ju tidigare jag inser det och jag kan acceptera verkligheten, att jag är på fel plats, kan jag istället börja anpassa kartan till skogen och därmed ta ut rätt riktning och hitta till kontrollen.  Och då blir det betydligt lättare att orientera. På samma sätt blir det lättare att navigera i livet. Jag får mer sukha i mitt liv när jag kan acceptera verkligheten precis som den är.

När i livet rullar ditt hjul på utan gnissel? Hur ser ditt liv ut då? Vad är det som gör att det snurrar på lätt, bekvämt? När har du sukha i ditt liv? I vilka situationer skapar du onödigt lidande? När blir det gnissel i ditt livshjul? Hur kan du göra/leva för att ditt hjul ska snurra så lätt som möjligt utan onödigt gnissel?

”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.Mod att ändra det jag kan. Förstånd att inse skillnaden”

//varmaste Hanna